Det här med tenta.

Jag har verkligen försökt och försökt och återigen försökt att tentaplugga. Mena på riktigt så känns det hopplöst? Det här med demokratimodeller fastnar bara inte?! Vi hade en tenta på det förra året och jag flunkade på första försöket, inför omtentan köttade jag bara för att det skulle fastna då.

Ni kan ju då gissa hur mycket som är kvar i tentapluggandet nu. 
Känns liksom som att hela min kunskapsbank är tömd på information att det inte ens är värt längre att plocka upp de förbannade böckerna och ens försöka förstå?
Jag hoppas egentligen att jag bara skulle kunna ordbajsa ihop alla svar och på så vis bli godkänd (vilket de flesta av mina tentor har blivit trots plugg. Min talang är ordbajs helt enkelt!). Men samttidigt vågar jag inte hoppas för mycket på att det kommer att lysa grönt på ladok.
Mjah.

Dagen har istället tillbringats med att försöka få klarhet i veckans inlämningsuppgift på distanskursen som jag läser. Så sjukt kul och intressant men oj vad lite tid jag egentligen har för den kursen nu med tenta och allt... suck!
Har i alla fall precis lämnat in uppgiften och så får jag göra diskussionsuppgiften efter tentan, mer tid kan jag verkligen inte avsätta för dist.kursen nu?

Ibland önskar jag att jag hade det där fotografiska minnet som min syrra ibland verkar ha, eller att jag var Hermione Granger i Harry Potter som fick ett sånt där tidsur av Dumbledore så hon kunde läsa dubbelt och trippelt och hur mycket som helst. jotack - var kan jag köpa ett sånt?

Tror jag ska pausa i pluggandet för idag, mysa ned mig i soffan bredvid sambon och sen sova innan jag köttar extremt imorgon. Jo, så får det bli. Tjoflöjt.

Changes....

Att bryta löften är det absolut värsta jag vet. Att själv göra det och att själv uppleva när någon annan bryter ett löfte till mig. Det svider till, det gör ont och man glömmer inte. Man klandrar personen.
Just nu klandrar jag mig själv trots att jag är så sjukt nöjd med att jag valde, framförallt vågade, att ta beslutet. Men att bryta ett löfte som jag lovade för många herrans år sen...mjah. Det känns inget vidare.
Förlåt morfar, förlåt för att jag bröt vårt löfte - men du bröt det du hade till mig.

I fredags var jag hos frissan, pausade i tentaplugget [dat ångest], och gjorde lite förändringar i håret. Mitt svall var så slitet och jag hade tröttnat på det, så det blev hux flux brunt! Jag vet vad ni tänker: whaaaat?
Till mitt försvar så är jag nog fortfarande den korkade blondinen där inuti, men jag kan väl få låtsas för en sekund?
Skämt åsido, det är skönt med en höstförändring och det sved inte alls så mycket i min plånbok som jag trodde (hehe!).
Men det känns samtidigt trist att av och till ångra det - pga ett löfte.
Jag har jättesvårt att bryta löften, även fast morfar varit död i många år nu så svider det. Jag lovade att aldrig färga bort mitt guldiga hår, men nu sitter jag här med brunt hår och vet att jag brutit ett löfte som jag gjort allt för att hålla. Men någongång måste väl även jag släppa taget och inse att han inte är här fysiskt med mig... Menmen...
 
Borde återgå till mitt tentaplugg som kommer sluta upp med en omtenta (be so sure), men tänkte att jag kör min "tre i rad" aka inte klarat en enda av förstatentorna på höstterminerna på de här tre åren. Alltid något!

urgh.

Jag har så sjukligt ont i lederna, jag skojar verkligen inte?! Nu är det inte bara anklarna som strular, utan handlederna har valt att strejka nu också. Vafan?

Tur att jag har läkarbesök på onsdag.
 
Menmen. Plugget rullar på, gjort upp en strategi i hur jag ska hinna läsa igenom alla böcker innan den 2/10 (tentadagen) samt hur jag ska hinna göra klart distanskursens uppgifter. Känner att jag lever i alla fall!
Annars då? Förkylningen verkar ha släppt äntligen, så är feberfri men bara snuvig just nu. Ikväll ska jag köra mina första vattengympa-pass för Korpen som ledare, var hur länge som helst sen jag ledde ett pass innan. Nervös är bara förnamnet. Men hoppas det går bra ändå! Ska försöka träna en omgång av passet nu innan det första drar igång (måste vara på sjukhuset kvart över 5 senast för att släppa in dem), pressure and i like it!
 
Dagarna går mest ut till att plugga och försöka att hitta en balans i hur fasen jag ska få allt det här att gå ihop. Och försöka lösa mitt största problem som nu är reumatismen... ugh.