Att se tillbaka.
För ett halvår sen såg jag att Geisha hade ont när hon hoppade upp i soffan, att något var fel.
Hon gjorde grimaser när man lyfte henne vid buken, allt kändes inte rätt. Men hon var som vanligt.
Vad jag vill spola tillbaka tiden och säga åt henne att säga till att något var fel, att propsa på mamma att åka till djursjukhuset och kolla upp det där.
Min magkänsla sa att något var fel - senare visade ju detta sig vara sant.
Den 22 maj mötte jag upp mamma då hon kom med saker till mig. I bilen satt min lilla plutt. Superglad och viftandes på svansen - hon såg mig genom fönstret och ville ut. Helst nyss! (haha).
Jag packade ur mina saker, gosade med min gris, mitt allt, min ögonsten. Jag log, var lycklig.
Vi tog en promenad så hon fick kissa innan bilfärden hem till Öland igen. Det var dags för mammas månad.
Sen ska jag sätta henne i bilen.
Geisha klamrar sig fast i min tröja, hon biter i mitt hår. Extremt kelig och pussgo. Hon var jättekonstig. Både jag och mamma kommenterade detta för G ville verkligen inte hoppa in i bilen.
Jag har aldrig hört henne yla när jag stängt bildörren innan. Aldrig!
Men jag sa hejdå, fick pussa på henne, krama henne och veta att jag får se henne bara om några veckor igen.
Eller.
Två dagar senare vändes allt. Och igår pratade jag och mamma om det.
Och nu har allt förändrats igen.
Jag försöker minnas det mest positiva, försöker se nästa dag och inte de dagarna som har varit. Men det går inte. Jag tror jag har en lösning, men är jag redo? Mamma säger att jag är det, men jag vet inte. Jag måste våga skicka det där mejlet och se vad som händer. Jag hoppas jag är redo.
Ibland vill jag bara skriva ett lång brev till mig själv för 3 år sen. Att ändra på så sjukt jävla mycket, att hålla utkik efter ditten och datten. Att förhindra att såhär många tårar fälls på såhär kort tid som jag gjort nu.
Sen inser jag ändå..... jag är ingen tidsmaskin. Jag må vara trasig och extremt ledsen. Men med tiden läker alla sår, eller hur?
Hon gjorde grimaser när man lyfte henne vid buken, allt kändes inte rätt. Men hon var som vanligt.
Vad jag vill spola tillbaka tiden och säga åt henne att säga till att något var fel, att propsa på mamma att åka till djursjukhuset och kolla upp det där.
Min magkänsla sa att något var fel - senare visade ju detta sig vara sant.
Den 22 maj mötte jag upp mamma då hon kom med saker till mig. I bilen satt min lilla plutt. Superglad och viftandes på svansen - hon såg mig genom fönstret och ville ut. Helst nyss! (haha).
Jag packade ur mina saker, gosade med min gris, mitt allt, min ögonsten. Jag log, var lycklig.
Vi tog en promenad så hon fick kissa innan bilfärden hem till Öland igen. Det var dags för mammas månad.
Sen ska jag sätta henne i bilen.
Geisha klamrar sig fast i min tröja, hon biter i mitt hår. Extremt kelig och pussgo. Hon var jättekonstig. Både jag och mamma kommenterade detta för G ville verkligen inte hoppa in i bilen.
Jag har aldrig hört henne yla när jag stängt bildörren innan. Aldrig!
Men jag sa hejdå, fick pussa på henne, krama henne och veta att jag får se henne bara om några veckor igen.
Eller.
Två dagar senare vändes allt. Och igår pratade jag och mamma om det.
Och nu har allt förändrats igen.
Jag försöker minnas det mest positiva, försöker se nästa dag och inte de dagarna som har varit. Men det går inte. Jag tror jag har en lösning, men är jag redo? Mamma säger att jag är det, men jag vet inte. Jag måste våga skicka det där mejlet och se vad som händer. Jag hoppas jag är redo.
Ibland vill jag bara skriva ett lång brev till mig själv för 3 år sen. Att ändra på så sjukt jävla mycket, att hålla utkik efter ditten och datten. Att förhindra att såhär många tårar fälls på såhär kort tid som jag gjort nu.
Sen inser jag ändå..... jag är ingen tidsmaskin. Jag må vara trasig och extremt ledsen. Men med tiden läker alla sår, eller hur?
Jag hoppas det, och jag ska försöka.
Efter snacket med mamma igår kom nya tankar in i skallen på mig, jag ska försöka göra detta till något bra minsann. Fingers crossed.
Efter snacket med mamma igår kom nya tankar in i skallen på mig, jag ska försöka göra detta till något bra minsann. Fingers crossed.
