Hallsus

I fredags låg jag i fosterställning i Ds armar och bara grät. Tårarna forsade längst kinderna, det var svårt att andas och att ens kunna förstå vad som har hänt. Jag var helt förstörd.
Hade hållit inne dem under spelkvällen (som slutade runt 00:00), sen kom allt på en och samma gång. Om och om igen.

I lördags låg jag och sov och grät i sängen hela dagen. Först vid 4 kunde jag resa mig, klä på mig och samtidigt se hur förstörd jag såg ut i spegeln. Iväg och handla, men sen när jag kom hem kom tårarna igen.
Det går bara inte.
Att se hennes saker, hennes säng. Att bara vara hemma där jag vet hon har varit lycklig. Det gör ont.
Men jag kan inte sova på nätterna, det går inte. Det är för smärtsamt att komma till ro; slocknar av utmattning runt 3-4tiden.

Idag (söndag), har ingenting hänt. Jag har sovit, gråtit, knappt ätit. Pysslat med ovven för att tänka på annat. Gå på faddermöte för att tänka på annat. G nämndes, kände hur det spände bakom ögonlocken, "nej, nej, inte här. Inte nu". Vi fotades. Vi pratade. Jag cyklade hem.
Sen kom tårarna. Igen. Flashbacks med bilder på henne när hon är som gladast, när hon är så äckligt söt, varje gång hon fick mig att le. Det svider i hjärtat, i själen.

För stunden kan jag tänka på annat, eller inte tänka alls. Men hemma - själv- gråter jag bara.
Ingen aptit, vill inte äta. Vill inte träffa någon och låta någon tycka synd om mig - jag kommer bara gråta.
Det gör så ont, det sårar så djupt att hon togs ifrån mig.
Det var inte hennes tur....

Om fem dagar fyller jag 20år. En dag som ska vara fylld av glädje och kärlek. Men tomheten och hålet i hjärtat kommer vara märkbart. Det har då gått en vecka utan henne. Utan mitt allt.
Jag ser inte fram emot fredag längre...