Changes....
Att bryta löften är det absolut värsta jag vet. Att själv göra det och att själv uppleva när någon annan bryter ett löfte till mig. Det svider till, det gör ont och man glömmer inte. Man klandrar personen.
Just nu klandrar jag mig själv trots att jag är så sjukt nöjd med att jag valde, framförallt vågade, att ta beslutet. Men att bryta ett löfte som jag lovade för många herrans år sen...mjah. Det känns inget vidare.
Förlåt morfar, förlåt för att jag bröt vårt löfte - men du bröt det du hade till mig.
I fredags var jag hos frissan, pausade i tentaplugget [dat ångest], och gjorde lite förändringar i håret. Mitt svall var så slitet och jag hade tröttnat på det, så det blev hux flux brunt! Jag vet vad ni tänker: whaaaat?
Till mitt försvar så är jag nog fortfarande den korkade blondinen där inuti, men jag kan väl få låtsas för en sekund?
Skämt åsido, det är skönt med en höstförändring och det sved inte alls så mycket i min plånbok som jag trodde (hehe!).
Skämt åsido, det är skönt med en höstförändring och det sved inte alls så mycket i min plånbok som jag trodde (hehe!).
Men det känns samtidigt trist att av och till ångra det - pga ett löfte.
Jag har jättesvårt att bryta löften, även fast morfar varit död i många år nu så svider det. Jag lovade att aldrig färga bort mitt guldiga hår, men nu sitter jag här med brunt hår och vet att jag brutit ett löfte som jag gjort allt för att hålla. Men någongång måste väl även jag släppa taget och inse att han inte är här fysiskt med mig... Menmen...
Borde återgå till mitt tentaplugg som kommer sluta upp med en omtenta (be so sure), men tänkte att jag kör min "tre i rad" aka inte klarat en enda av förstatentorna på höstterminerna på de här tre åren. Alltid något!
