Känslan man får när allt inte känns rätt.

När man bara vill börja om, börja om helt på nytt. Skaffa nytt liv. Ny identitet. Bara rymma.
Få sitt liv tillbaka.

Jag vet inte riktigt vad som gick snett faktiskt, hur jag ens kunde tillåta det att gå såhär snett är den stora frågan. Frågan jag ställer mig varje dag. Varje dag när jag vaknar upp, lever och somnar om igen.
Det finns så mycket skit hos alla människor. Vissa måste ta tabletter mot det, vissa läggs in med en vit, mysig, begagnad tröja som knäpps på ryggen.
Jag, jag måste fortsätta att försöka leva.
Hela tiden.

Inte så att jag vill dö, utan jag måste hela tiden pusha för att få mitt liv i rullning. Jag kan inte bara sitta stilla och vänta på att tiden ska gå. För att något ska hända är det jag som måste ta initiativen, jag som fullkomligt hatar att ta det första steget.
Men det var såhär mitt liv blev.
Och någonstans på den här förjävliga vägen har jag insett att jag faktiskt inte vill det här.
For real.

Man får brottas med motgångar, man får slåss för sina åsikter, och man får aldrig någonsin glömma att man har ett liv att upprätthålla.
Det jag allraminst vill, är att bli ett blekt kolli i en säng någonstans, fullproppad med mediciner och massa med ömkan från 'nära och kära'.
Jag vill bara leva, men ibland känns det som jag begär för mycket av världen?



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: