När man börjar tänka efter på allvar inser man sanningen
Jag har aldrig riktigt uppskattat det jag fått?
Har väl sett mig själv som alldeles för lättlurad, korkad, ja om inte minst blond?
Nej men, ibland går alla uppebara ting förbi mig, de bara flyger förbi, och jag står där som om jag fått en kokosnöt i huvudet?
Har haft ett snack, med allvarligt talat nu - världens bästa gudföräldrar, om mina framtidplaner. Om nu inte Säby fuckade upp min framtid med mina betyg och allting, OM jag nu kommer in på skolan på torsdag (jupp, 12juli, jag tror jag håller på att dö), så har jag en flytt att anordna, organisera och delta i.
Min flytt. En riktig flytt. På allvar.
Fan, har man blivit vuxen nu?
Min säng jag hade när jag bodde med mina föräldrar slängdes hänsynslöst på tippen. Jag fick en säng här, den som stod i gästrummet (= mitt rum). Den här sängen har jag nu fått av mina gudföräldrar, även ett nattduksbord och en byrå, som jag haft nu i cirka 1 ½ år. Alltså jag sitter nu med tårar i ögonen.
Jag har en säng. Och den är min??
Har väl sett mig själv som alldeles för lättlurad, korkad, ja om inte minst blond?
Nej men, ibland går alla uppebara ting förbi mig, de bara flyger förbi, och jag står där som om jag fått en kokosnöt i huvudet?
Har haft ett snack, med allvarligt talat nu - världens bästa gudföräldrar, om mina framtidplaner. Om nu inte Säby fuckade upp min framtid med mina betyg och allting, OM jag nu kommer in på skolan på torsdag (jupp, 12juli, jag tror jag håller på att dö), så har jag en flytt att anordna, organisera och delta i.
Min flytt. En riktig flytt. På allvar.
Fan, har man blivit vuxen nu?
Min säng jag hade när jag bodde med mina föräldrar slängdes hänsynslöst på tippen. Jag fick en säng här, den som stod i gästrummet (= mitt rum). Den här sängen har jag nu fått av mina gudföräldrar, även ett nattduksbord och en byrå, som jag haft nu i cirka 1 ½ år. Alltså jag sitter nu med tårar i ögonen.
Jag har en säng. Och den är min??
Jag vet, en säng är bara en säng. Men jag har inte mycket annat? Mina saker står fortfarande i lådor. Jag har inte ens fått påbörja mitt liv på riktigt?
Så nu håller jag alla tummar och tår att jag kommer in på skolan.
Att jag får åka och hämta mina saker som är i tryggt förvar hos min extrafamilj, att jag får rensa bland alla de sakerna, att jag får åka till tippen och säga: HEJ DÅ. Att jag får ta mina saker, mina möbler, mina kläder, skor, ja precis ALLT och flytta ner.
Jag vill det så hemskt jävla mycket. Och jag vet inte. Jag kommer typ dö på torsdag. Efter ett nattpass, troligtvis tufft sådant, måste jag vänta på mitt besked. Och längre in på dagen ringer min läkare och berättar hur det ska gå med min medicinering.
Allt händer den 12 Juli 2012. Det är då allting börjar.
The end is the scariest place to start.
