Jag har fäst mig vid staden, och kanske till och med hittat hem?
När man reser iväg, känner hjärtat rusa, kliver ner för trappan, sätter fötterna på asfalten, ställer väskan bredvid sig, och bara ler. Då, då vet man att man kommit hem.
Jag är hemma från en fantastisk Falun-resa, precis som vanligt, men denna gång var det trots allt lite over the top.
Fantastisk.
Grejen med Falun är att jag varje gång känner mig som hemma. Man får ett lyckorus inom sig, som sprider sig i hopp och harmoni (nej nu ska jag inte gå crazy DiLeva på er, men försök förstå) i hela kroppen.
Man har hittat hem, a place to feel safe at.
Om det så är på en trasig tältsäng, madrass på golvet eller i den kaosartade högen med kläder i hörnet, så kan man alltid hitta hem. På nästan 19 år har jag nog aldrig hittat hem på allvar.
Alltså, känna att jag är den passande pusselbiten.
Men det var det som hände den här resan?
Det är inte första gången jag är i Falun, inte första gången jag träffar Bella och hennes familj, inte första gången jag åkte tåg upp dit själv? Men någonting klickade och jag insveptes i ett lugn.
Allt allting ordnar sig tillslut kanske även för mig?
Det kändes så bra på något sätt?
Stockholm kommer alltid vara en del av mig, trots mina drömmar om ett hus på landet, eller bo i centrala London, men jag tror faktiskt Falun gjort ett avtramp i mitt liv. Inte bara för att bästis bor där uppe, men för att det är Falun.
Något är speciellt med den där staden, och jag kan bara inte sätta ordet på det.
Men något är det som gör att jag känner mig trygg, men framförallt hemma där.
Jag är hemma från en fantastisk Falun-resa, precis som vanligt, men denna gång var det trots allt lite over the top.
Fantastisk.
Grejen med Falun är att jag varje gång känner mig som hemma. Man får ett lyckorus inom sig, som sprider sig i hopp och harmoni (nej nu ska jag inte gå crazy DiLeva på er, men försök förstå) i hela kroppen.
Man har hittat hem, a place to feel safe at.
Om det så är på en trasig tältsäng, madrass på golvet eller i den kaosartade högen med kläder i hörnet, så kan man alltid hitta hem. På nästan 19 år har jag nog aldrig hittat hem på allvar.
Alltså, känna att jag är den passande pusselbiten.
Men det var det som hände den här resan?
Det är inte första gången jag är i Falun, inte första gången jag träffar Bella och hennes familj, inte första gången jag åkte tåg upp dit själv? Men någonting klickade och jag insveptes i ett lugn.
Allt allting ordnar sig tillslut kanske även för mig?
Det kändes så bra på något sätt?
Stockholm kommer alltid vara en del av mig, trots mina drömmar om ett hus på landet, eller bo i centrala London, men jag tror faktiskt Falun gjort ett avtramp i mitt liv. Inte bara för att bästis bor där uppe, men för att det är Falun.
Något är speciellt med den där staden, och jag kan bara inte sätta ordet på det.
Men något är det som gör att jag känner mig trygg, men framförallt hemma där.
